Idag lämnar vi Sverige!
Nästa gång ni hör ifrån oss, är vi troligtvis i Cairns!
Håll tummarna för att det går som det ska för oss att komma till Australien.
För var dag som går förstår ni säkert den enkla matematiken att vi närmar oss vårt avresedatum. Såklart är vi mycket positiva till detta och spenderar vår tid på att packa, förbereda och ta avsked. Själv håller jag för stunden på att packa samt att städa ur mitt rum. Detta för att mina föräldrar bor på en yta som blir minimal då hela familjen samlas. Därför måste jag gör mitt rum redo för ockupation av mina bröder eller andra släktingar som kan tänkas komma hem till mina föräldrar då jag är på resande fot. I detta städande så hittade jag en del spännande saker och en hel del skräp som jag inte kan begripa varför jag inte slängt tidigare. Låt mig komma till poängen som är den att jag tidigare fann en bok som jag fick på min student. Boken heter
Världens Etikett - Resenärens guide till gott uppförande. I denna bok har jag funnit en del väsentligheter för vår visit i Australien och Nya Zeeland.
Låt oss börja med Australien, för att inte kallas för en Gahla (en korkad inhemsk fågel) ska man inte börja prata om fångar eller om Crockodile Dundee. Sannolikheten att någon av oss tre ska välja något av dessa samtalsämnen känns ganska minimal, men man vet ju aldrig. Australiensare och Kiwis (folket på Nya Zeeland) tycker illa om personer som anser sig vara bättre än andra. Detta kallas för höga vallmosyndromet, vilket syftas på att man först plockar den vallmo som är växt sig högst.
Något som känns bra att veta innan vi är på plats (så vi inte hunnit göra bort oss) är att man inte ska göra gesten "tummen upp". I Australien betyder detta nämligen "ta dig i baken"
I varken Australien eller Nya Zeeland förväntas aldrig någon dricks, vilket är skönt. Då behöver vi inte lägga (något som för oss känns som) onödiga pengar på det.
G'day är en hälsningsfras som används både i Australien och på Nya Zeeland. Som turist ska man undvika att hälsa så på Nya Zeeland då det kan låta lite nedlåtande när det sägs av en utlänning. När man hälsar på Maorifolket (nya zeeland) så kan man hälsa på deras sätt. Kvinnor ger varandra varsin kindpuss och männen pressar näsorna mot varandra och har en intensiv ögonkontakt samtidigt som de gör ett mmm-ljud. Annars kan man säga Tena Koe som betyder Hej på Maori.
Godis kan bli beslagtaget i tullen när man ska in i Nya Zeeland då de har mycket stränga tullregler (eller väldigt sötsugna tullvakter?).
Om man besöker vulkanerna som finns på den norra ön i Nya Zeeland så ska man tänka på att ens kläder kan lukta ruttna ägg (svavel) i flera dagar...
Trots att det verkar finnas en del likheter mellan Australien och Nya Zeeland ska man akta sig för att prata högt om likheterna och jämföra länderna. Detta gillas INTE av australiensarna och kiwis!
Vad tror ni? Det här kan ju inte vara helt omöjligt för tre tjejer som oss att klara av?
Fred och kärlek!// Sixten
Heey, i skrivande stund är det 3 dagar kvar (4 om vi räknar med själva resedagen) så vi kan säga 3,5 dagar kvar tills vi lämnar Sverige och tristessen för att ge oss ut på äventyr under en lång lång tid. Jag är lite orolig för att paniken ännu inte infunnit sig hos mig, jag är vanligtvis nervös inför en vanlig weekend hemifrån men inför den här resan känner jag inte alls så. Det är just därför jag blir nervös. Jag blir nervös just eftersom jag inte är nervös när jag borde vara det.. hänger ni med?
Ajja hur som helst känns allting bara så sjukt najs just nu, jag är så förväntansfull trots att jag inte har någon aning om vad som väntar mig. Det är väl kanske just därför jag är så taggad på den här resan, det är en galet härlig känsla att för första gången i mitt liv, på riktigt, känna att jag har ingen som helst aning om vad som komma skall.. vi bara ger oss ut där i världen- eller "kastar oss ut" som Sixten skulle säga, och helt enkelt hoppas på det bästa och jag är helt övertygad om att den här resan kommer bli ett minne för livet, där vi inte bara kommer ha hur kul som helst tillsammans utan också lära oss en hel del och växa i oss själv och tillsammans vi 3.
Det enda jag egentligen är rädd för med resan (okej, det finns väl en hel del annat jag är rädd för också) är DJUREN. Alla världens farligaste djur finns i Australien, jaa inte lejon och sånt men dem är jag inte rädd för, men alla jordens giftigaste djur finns i Australien. Jag hatar och vill inte ha något som helst att göra med något som har mer än 4 ben eller mindre än 2 ben. Denna rädsla gäller framför allt, kackerlackor, bedbugs, spindlar, ormar och hajjar bara för att nämna några.. När jag velat prata om min oro inför dessa djur säger folk bara lugnande att det är inget problem för att kackerlackor är inte farliga (det skiter jag i för dem är minst lika äckliga ändå) och dem andra djuren är 100 gånger räddare för mig än vad jag är för dem (Yeah, right). Igårkväll pratade vi om den här rädslan vid middagsbordet och min lillasyster hittade då en hemsida som gav mig all denna ionformation, TACK
Jag kan ju bara säga att jag mådde ju inte precis bättre efter att ha läst vad som står där.
Death Adder (döds ormen). Förekommer ofta halvt nedgrävda i sand, i skuggan vid träd etc. Förekommer över hela Australien. Giftet är inte lika starkt som Taipanens, döden inträffar först efter 12 timmar eller mer då musklerna i kroppen blir paralyserade. Döds ormen är aggresiv till naturen och bryr sig inte om att försöka undvika människor.
Brown Snake (Brun ormen). Förekommer mest i Västra Australien, ofta vid bebodda områden. Den är ordentligt giftig och offret drabbade nästan direkt efter bett av medvetslöshet. Brown Snake är också extremt aggresiv. Den är ansvarig för över hälften av dödsfallen.
Tiger Snake. Förekommer i Södra Australien. Ormen är extremt giftig. Tigerormen är en av de ormar som orsakat flest dödsfall, den går inte ur vägen för människor.
"En orm expert liknade ett bett av, dödsormen, brownsnake, tigerormen som att bli överkörd av en 9 tons lastbil."
Farligaste spindeln i Australien är Trattminörspindeln, den är svart och lurvig och bygger sina bo under hus, bland stenar etc. När det regnar kryper de ofta in i bostadshus. Trattminör spindeln är giftigast i världen, den är mycket aggresiv och är också betydligt farligare än svarta änkan. Spindeln har 8 gram gift i sin kropp, 0,1 räcker för att döda en människa. Skaka ur dina stövlar innan du sätter på dig dom. Kolla under toalettringen innan du sätter dig. - WHAT???
Box JellyFish, kubmaneten är riktigt farlig för människan. Manetens tentakler som kan bli ca 3 meter långa är laddade med gift som kan döda dig på bara ett par minuter. Smärtan beskrivs som väldigt plågsam, de som överlever får sår som ser ut som om de blivit piskade. Maneten förekommer i områdena norr om Stenbockens vändkrets i Queensland, Northern Territory och Western Australia under perioden oktober till maj. Den håller sig längs kuste linjen, längre ut vid öarna i Barriärrevet utgör den ingen fara.
Sådärja, det var bara en bråkdel av alla farliga djur som finns i australien och då har jag inte ens tagit upp hajjarna (det finns VITHAJAR där) och vattenormarna (det finns över 200 olika ormarter i Australien) eller t.ex krokodilerna. Jag får helt enkelt hoppas att jag kommer över min kinkighet och fobi när jag är där.
Nee men det var väl allt för denna gång, snippsnappslut. Vi hörs nog snart igen, förutsatt att jag inte blivit uppäten av en Anaconda då då.
Peace out // Ullis
Idag är det tio dagar kvar, för somliga kanske det låter mycket men för oss, och en del andra, känns det i princip som att tiden nu är kommen. Fortfarande finns det en del kvar för oss att fixa med innan vi är redo för att sätta oss på planet söder ut.
Nu var det fem veckor sedan som resan bokades och betalades för Emmies och min del. Desto längre har vi fantiserat och planerat vår resa. Vår resa som egentligen fick leda varstans, så länge det var bortom Eksjös kommun. Det var först när vi ringde till Kilroy Travels som destinationerna fick ett namn, och alla vi kan tipsa om att ni ska vända er till Kilroy om ni vill ut och resa och behöver hjälp. De besitter sannerligen stora resurser och hjälper dig på ett kick!
Någon tid efter att Emmie och jag hade bokat resan så fick jag ett telefonsamtal från Ullis. Hon berättade att hon hade fått lite planer på att hänga med. Mest kanske fantasi fast det fanns där också ett väldigt sug. Detta var något som jag och Emmie blev mycket positiva till och vi kände att vi vill ha med Ullis på vår resa. Vi ville inte tjata för mycket på att Ullis skulle ta det beslut som vi ansåg var det rätta, i och med att vi tyckte att det var viktigt att hon skulle känna att resan var något hon själv ville göra. Efter ett tag när vi inte hört något från Ullis trodde jag och Emmie att det runnit ut i sanden, men när man minst anar det så kan det ringa på ens telefon. Så även i detta fall. På min display kunde jag avläsa att det var Ullis som ringde, och samtalet löd som följer:
U:- HEJ!
A: - HEEJ!
- Vad gör du?
- Jag du jag gör inte mycket... (uttråkad av min tillvaro)
- Neehe... (blev lika uttråkad som mig av min tillvaro)
- Lagar lite mat. Vad gör du?
- Jag är på jobbet, jag tänkte bara berätta vad jag har gjort idag. (med en ovanligt glad klang på rösten)
- Jaaha? (skrattandes av att det lät så märkligt)
- Jag har bokat en resa till Australien! (som om att det var världens mest vanliga grej att göra en vanlig dag)
- VAAAAAA?! GAAAAAAAAAAAAH! MED OSS? (MÅLLÖS!)
- Vaddå när då? (väldigt ilsket)
- NEEEJ, AAAAAAAAH, JAG SA "MED OSS"? (LIKA MÅLLÖS OM INTE MER)
- HAHA! Japp! Men jag flyger från Arlanda instället för landvetter så vi ses i Frankfurt, sedan reser jag med er! (stolt)
- NEMEN FYFAAAAAAAAAAAAAAN VAD ROLIGT! GAAAAAAAAH! (överlycklig)
Det var nu en månad sedan som jag och Emmie fick tillökning i vår lilla resefamilj. Den blev 150% så stor och vår lycka strömmade. Även om resan innan detta hade känts väldigt rolig och spännande så var vi eniga om att ytterligare delad glädje är dubbel glädje.
Jag tänkte ger er en snabb bild av hur vår resas plan ser ut. Resplan alltså, inte flygplan.
Den 20 november åker Emmie och jag med hennes mor och far till Landvetter utanför Göteborg där vi hoppar på flygplanet som tar oss till Frankfurt (i Tyskland för att förtydliga destinationen). Samtidigt så blir Ullis körd till Arlanda utanför Stockholm av hennes nära och kära för att checka in och gå om bord på ett flygplan mot Frankfurt (samma destination som för mig och Emmie, för er som inte hängde med i den svängen). Båda våra flyg landar i princip samtidigt. Fem ynka minuter skiljer flygen emellan och det är Emmie och jag som intar landet först om det blir som det är sagt. Efter att vi har letat rätt på varandra på den enorma flygplatsen så skall Ullis, Emmie och jag leta rätt på vårt nästa gemensamma flyg som efter några timmar avgår från Frankfurt till Abu Dhabi (Förenade Arabemiraten).
Den 21 november landar vårt flyg i Abu Dahbi efter en lång resa. Där ska Emmie, Ullis och jag snabbt byta flyg för att i 14 timmar (och fem viktiga minuter) flyga mot Australien och den mycket kända OS-staden Sydney.
Morgonen den 22 november (lokal tid) landar vi i Sydney för att göra ett flygplansbyte. Sista resan är på tre timmar och ska ta oss till Cairns i nordöstra Australien.
I Cairns startar vår resa på egen hand. Vi ska ta oss från Cairns via den så kallade Guldkusten ner till Melbourne, på vandrande fot, men mestadels via OzExperience. OzE är ett back packer-bussbolag som vi köpt varsitt busspass med. Med detta busspass får vi gå på bussen när vi vill, åka hur kort eller långt vi vill och är alltså då berättigade att kliva av när vi vill, för att sedan hoppa på bussen den dag vi känner för det igen. På bussen finns även guider som kan hjälpa oss med att faktiskt få se de saker man önskar, och saker man tidigare inte hade en aning om att det fanns möjlighet till. Under vår resas gång hoppas vi få se på regnskog såväl som vita stränder och korallrev, kängurus och aboriginer. Vi vill surfa på vågor (vi vill åtminstone försöka), bo på fräscha och enkla hostels, kanske sova under bar himmel. Framför allt ser vi väl mest fram emot att berika oss med minnen som ska evigt förbli hos oss!
Någon gång under vår Australienvistelse ska vi även passa på att hälsa på vår aussievän Caitlin som, för några år sedan, var utbytesstudent hemma hos Emmie. Kanske blir det över jul, nyår eller veckan efter nyår.
Den 31 januari hoppas vi att vi känner att det är okej att lämna Australien, för det är faktiskt det vi ska göra. Vi vet ju redan nu att man inte kan upptäcka hela detta land på den tid som vi kommer att ha i Australien, men än har vi varken vunnit på hästar eller på lotto och känner att lite mer än två månader i Australien blir bra, för den här gången. Den 31 ska vi sitt på flyget från Melbourne i sydliga Australien mot Christchurch på sydön i Nya Zeeland. I NZ har vi planerat att träffa
Bilbo Bagger och
Frodo. Och detta inte kommer att ske så nöjer vi oss med att ha sett miljön i Sagan om Ringen, på riktigt.
I början av mars flyger vi från Auckland i NZ som ligger på NZ's nordö mot söderhavsön Samoa. För första gången i mitt liv ska jag passera datumgränsen vilket vi uppskattar då vi får ytterligare en dag i paradiset som det sägs vara. Nu kanske vissa av er tänker "
Samoa, det känner jag igen" och börjar klura på det. Så tänker ni på söderhavet i och med att jag sa att Samoa faktiskt ligger där. Då kan jag säga att ni inte känner igen namnet för att det är den ön som
Pippi Långstrumps pappa Efraim är kung på. Nepp, den heter ju
Kurrikurriduttön. Anledningen varför vissa kanske reagerar lite mer på Samoa just nu än vad de hade gjort för något år sedan är för att de för någon månad sedan drabbades av en tsunami. Visst pratade jag nyss, lite längre upp i texten, om att vi vill surfa på vågor men nej, någon tsunami vill vi inte se skymten av.
På Samoa har vi tänkt att ta och
hugga en chill som vi ungdomar (i
alla fall i småland) uttrycker det. För er som inte vet vad det betyder så tänker jag ännu inte lämna något åt fantasin här. Att "
hugga en chill" innebär att ta det lugnt, softa, njuta av stillheten, miljön och det goda sällskap vi är åt varandra. Samoa är nämligen en synonym till
Robinsson Kruses, eller Robinson Crusoe's öde ö man fantiserar om. Turkost klart vatten, palmer som växer längs de kritvita stränderna, hyddor gjorda av flätade bananblad och så vidare.
Efter nio dagar på Samoa så beger vi oss till flygplatsen i Samoas huvudstad Apia. Där har vi en hyffsat rejäl flygresa framför oss. Flyget tar oss till vår sista anhalt, vilket är landet bortom Atlanten. Landet i väst. Såklart pratar jag om USA och staten vi ska besöka är Kalifornien. Staden då? Jo, den kallas Änglarnas stad, Los Angeles. Förmodligen så blir stoppet i Los Angeles allt det som Samoa inte var och tvärtom. Vi tänker oss att vi här kommer att bjudas på full fart och tjo och tjim. Nu behöver ni inte kommentera att vi måste vara rädda om oss för att Los Angeles är en farlig stad med hög kriminalitet. Detta för att vi har bra försäkringar. Nej skämt åsido. Vi är förståndiga flickor och vet redan det om Los Angeles, så vi kommer låsa in oss. Eller i alla fall våra väskor och ha full koll på våra värdesaker och inte skylta med "alla" våra rikedomar. I fall det är något som skulle vara eftertraktat tänker jag.
Vi tror att det är en hel del kändisar, välkända från diverse röda mattor, som kommer vilja ha kontakt med oss när vi är i Los Angeles. Till alla er säger jag att ni kan söka efter våra nummer på någon svensk Internetsite (ett tips http://www.eniro.se), eller hålla utkik här i bloggen så kommer vi hålla er upprättade med hur ni når oss bäst. Det löser sig Brad, Paris, Hugh Hefner, Vi ska nog finna tid till er.
Den 31 mars så lämnar vi det förhoppningsvis sköna Los Angeles. 1 april så landar vi i London för att spendera några timmar på den berömda flygplatsen Heathrow. Har vi några pengar kvar på kontot kanske en och annan present införskaffas här. Annars så har ni som läser det här säkert full förståelse för om vi valt att lägga pengarna på Disneyworld i stället för presenter, men allt kan hända. Den som lever få se. Här skiljs dessutom vägarna åt för Ullis, Emmie och mig. Emmie och jag har Göteborg som slutstation och Ullis Stockholm. Hur detta avsked blir, det kan jag inte fantisera om.
Sent på kvällen den första april landar jag och Emmie i Göteborg och blir där förhoppningsvis uppmötta av någon/några som saknat oss och tycker att det är kul att vi äntligen kommer hem. Men detta ska jag inte prata om nu, jag menar, än har vi inte kommit iväg.
Visst låter nu detta helt otroligt roligt? Det tycker i alla fall jag, Ullis och Emmie. Så för alla er som tycker att detta kan bli en spännande resa ska jag nu uppmana att följa denna resdagbok! We will keep you updated!
Måste avsluta på ett klämkäckt vis såklart "faith is more than believing"!
Puss och kram / Posted by Sigge Hill
Att det här är en reseblogg där ni kan följa oss, Emmie, Anna och Ullis på en ganska lång resa bör nämnas och är därför nu redan nämnt.
Den 20 november kanske vi oss ut i världen, vilket vår header (bilden längst upp i bloggen) försöker visa. Att vi just "kastar oss ut". Vi åker mot Australien för att upptäcka ostkusten där fram till 31 januari. Efter Australien följer en månad på Nya Zeeland, dryga veckan på Söderhavsön Samoa och vi slutar med en vecka i Los Angeles. Så mycket mer än såhär vet vi inte, inte än. Det här kommer bli ett livs äventyr och vi tycker därför att ni ska kika in här i bloggen så ofta ni kan för att inte missa något som vi varit med om i det fjärran land vi befinner oss i.
Nu är det väl inte mer än rätt att ni får lära känna resenärerna? Här är en kort presentation av varje person, (vi är rätt säkra på att bloggen kommer dela med sig av så pass mycket av oss ganska så snabbt att vi inte behöver oroa oss för att ni inte har koll på vem som är vem av oss)
Namn: Emmie Paulsson
Smeknamn: Empi Plåtburk, Mimmi
Ålder: Född i juli 1989 och är den enda av oss som kommer var tjugo år under vår tripp.
Boende: Vanligtvis i ett hus i den äldre delen av Orrhaga, Eksjö, Småland, Sverige.
Kännetecken: En modeintresserad tjej som vet vad hon vill. Är inte rädd för höga berg och djupa hav vilket kan resultera i tandemhopp såväl som dykning. Emmie gillar fart och fläkt samtidigt som hon står stadigt med båda benen på jorden!
Namn: Anna Sixtensson
Smeknamn: Sixten, Sirre, Sigge,
Ålder: Kommer under resas gång vara allt från 19 år och 5 månader - 19 år och 10 månader.
Boende: Hos mor och far i en lägenhet belägen i det centra Eksjö.
Kännetecken: En lång tjej som älskar potatis och Cola. Är nog den som haft mest tid till att fördjupa sig om resan innan och också nyttjat den tiden. Har koll på allt, tror hon. Skenet kan bedra, under ett par bastanta ben byggda under otala fotbollsår så kan det dölja sig ett par skakiga gelé ben.
Namn: Ulrika Winberg
Smeknamn: Ullis, Ullapa
Ålder: Lite mer än 13 månader yngre än Emmie.
Boende: invid Humlegården i Sveriges Huvudstad.
Kännetecken: En väldigt spontan tjej som vill träffa sköna människor och lära sig surfa. Helst undviker hon hajar, ormar, stora spindlar samt att bokstavligt talat kasta sig ut från ett plan.
